Även om jag är ordförande i Snuskommissionen tillhör jag inte gruppen snusare. Mina egna erfarenheter av denna produkt är mycket begränsad.
Trots att min omgivning, sen barnsben, varit inramad av snusande så har jag aldrig snusat själv.
Jag är dessutom lite osäker på om jag borde börja. Även om jag, vid 68 års ålder, hunnit med att pröva det mesta, enligt devisen “man ska ha prövat allt åtminstone en gång” så står det kvar på listan.
Jag var dessutom fram till 49 års ålder oskuld när det gällde rökning.
Icke ett enda bloss, förrän på en jakt i Blekinge, där jag bestämde mig för att testa cigarill. Sedan dess har det blivit en och annan cigarr, liksom fler cigariller.
Men jag har aldrig märkt av något “sug”. Det kan gå veckor utan att jag blossar något. Oftast sker det i samband med olika förrättningar, typ föreläsningar och andra framträdanden, då jag använder detta för att “kicka igång”. Eller när jag sitter för mig själv i trädgården och antingen tar en ”lungtorped” för att förgylla tillvaron tillsammans med en drink, eller uppmanas att blossa för att skrämma bort de här i Blekinge mycket begränsade mygganfallen.
För mig är “beroende” inte förknippat med nikotin på samma sätt som det är för många andra, som vittnar om sitt slaveri under detta gift.
Men jag vet ändå vad det innebär att vara beroende. Det finns andra beroenden som jag lider av.
Inte alkoholen, en annan substans som är väl omvittnad i sin förmåga att skapa en “beroendemänniska”. Utan sockret.
Jag har en stadig kamp mot sötsaker. Numer dessutom en kamp för livet eftersom jag drabbats av diabetes. Suget är enormt. Exempelvis nu när jag skriver detta, strax efter en stadig lunchlåda.
Och jag vet att jag inte är ensam. Vi är en nation av sockermissbrukare.
Sverige är ett av de länder där vi häver i oss mest av detta gift.
Något vi borde prata mer om.
En annan beroendeskapande konsumtion, som inte handlar om ett lika tydligt gift, är TV-konsumtionen. Där tillhör jag dem som lyckats skaka av mig behovet att hela tiden följa olika TV-serier, som upptar en stor del av livet.
En försiktig beräkning är att vi under ett liv kollar på TV i runt 8 år totalt! Lägger vi till andra jämförbara beteenden som scrollande på mobilen, Youtube/TikTok och separata spel, och du är uppe i 10 till 12 år av ditt liv framför olika skärmar. Det är längre tid än de flesta lägger på utbildning. Längre än den tid vi umgås med små barn, längre än den tid vi umgås i organiserat socialt liv. Ja faktiskt ungefär lika länge som många jobbar under en hel yrkeskarriär i timmar räknat.
Och även om jag lyckats skaka av mig TV-beroendet, och nöjer mig med att ha apparaten påslagen och bara tittar om det är något extremt intressant, så är jag i ständig kamp för att inte fortsätta kolla småsnuttar på mobilen. Många vittnar om att det kan ta en timme totalt av att kolla idiotkorta men träffsäkra reels framåt kvällen, istället för att läsa en bok.
Böcker ja, det är för övrigt också något jag är beroende av.
Således. Det där om att summan av alla laster är konstant kanske är sant ändå. Men givetvis är det viss skillnad på att vara beroende av ett gift och av en vana.
Men det här får vi återkomma till. Nu ska jag ta en kopp kaffe och försöka glömma bort sockret. Kaffet förresten. Ett beroende, naturligtvis.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen, fil dr och politisk chefredaktör Sydöstran