Debatten om skademinimering (”harm reduction”) handlar i grunden om en ganska enkel fråga: Ska de politiska insatserna sikta på att få folk att ändra sitt beteende helt och hållet, eller nöja sig med att försöka minska skadligheten i beteendet?
Skademinimerarnas infallsvinkel är att vi får acceptera att folk inte alltid gör som de borde göra. Argumentet är pragmatiskt.
Människor röker, dricker alkohol, spelar om pengar och äter ohälsosamt trots att de vet att det är riskfyllt. Om det inte går att få bort beteendet helt kan man åtminstone minska skadorna.
Som att snus är mindre skadligt än cigaretter, bättre med vin än sprit, ät kött men inte lika ofta och med mer grönt på tallriken … Om en miljon människor går från cigaretter till snus blir den samlade hälsovinsten enorm även om snuset inte är en hälsoprodukt, utan ett nervgift.
Det är också argumentet bakom Sveriges låga nivåer av tobaksrelaterad cancer jämfört med andra europeiska länder.
Till detta går att lägga argument som handlar om människors rätt till frihet. Om vi utgår från att vi äger oss själva, så är det svårt att värja sig mot argumentet att var och en får stoppa i sig vad de vill.
Men, blir då genast frågan, om det gäller snus, vin och kött, gäller det också knark?
Nu blir det besvärligt.
Här får vi konstatera att de flesta frihetsanhängare accepterar att det finns restriktioner. Frihet måste fungera på ett rimligt sätt.
Och vad som betraktas som rimligt bestäms bland annat av vilka traditioner som finns i ett samhälle. Då blir snus rimligt, liksom en snaps till sillen, men inte en joint till kaffet.
Men många länder har gradvis börjat luckra upp sitt benhårda motstånd mot lättare droger, bland annat med skademinimeringsargumentet, samt med hänvisning till att ovanan bitit sig fast och blivit “tradition”.
Det var därför som EU år 1992 förbjöd det traditionella snuset som var nytt men tillät cigaretterna som blivit tradition. Det är också därför vissa länder idag förbjuder vitt snus (nytt), men tillåter narkotikaanvändning (tradition).
I Sverige ser vi inga tecken på en sådan politisk vindkantring för en legalisering av droger. Det beror på att vi inte har etablerat någon bredare tradition av narkotikakonsumtion i landet. Vi har valt andra alternativ som inte är fullt ut tillgängliga i resten av EU. Ur Snuskommissionens perspektiv är det i sig ett hälsotecken.
Vi vill ha en debatt om snusets betydelse för folkhälsan, inte för att vi vill att folk ska snusa mer, utan röka mindre.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen, fil dr statsvetenskap