När jag ska argumentera för skademinimeringsprincipen – att vi inte ska snusa mer, men röka mindre – så hänvisar jag ofta till alkoholpolitiken.
En gång i tiden var det faktiskt mycket starka krafter som ansåg att brännvinet ställde till med så mycket skada att det borde förbjudas. Och nästan en majoritet av svenska folket understödde denna förbudslinje.
Men i stället fick vi en ransonering av alkohol, och därefter släpptes folk fria att handla under starka restriktioner. Som sedan, gradvis, lättades upp. Nu kan vi vandra runt i butikerna och lasta vagnen full.
Eller om det blir dyrt, åka till boardershopen och handla.
Det mest lyckade med svensk alkoholpolitik är väl ändå att konsumtionen styrts om från sprit till vin. Det har setts som ett bättre alternativ än brännvin och öl som ett mindre riskfyllt alternativ till starksprit.
Tanken har varit enkel: om människor ändå kommer att dricka alkohol är det bättre att de väljer produkter som medför mindre risk för sjukdomar, olyckor och sociala problem.
Dessutom har folk blivit en smula kultiverade i sitt drickande. Även de mer enkelt resonerande alkoholkonsumenterna kan tänka sig att välja vin efter druva. Personalen på Systembolaget är genuina folkbildare.
Men kritikerna av detta kan förstås invända att verkligheten inte alltid är så enkel. När alkoholen blir mer socialt accepterad och uppfattas som mindre farlig finns en risk att den totala konsumtionen ökar. Visst, det blir färre akuta spritförgiftningar, men samtidigt fler människor som dricker regelbundet och därmed gradvis glider in i en vardagsalkoholism som ställer till det både med hälsan och den sociala omgivningen.
Det som vinns på ett område kan delvis förloras på ett annat.
I grunden handlar därför debatten om mer än folkhälsa. Den handlar om människosyn och politikens uppgift. Förespråkaren för skademinimering utgår från att människor är ofullkomliga. Politikens roll är då inte att skapa idealmänniskor utan att minska de skador som uppstår när verkliga människor fattar verkliga beslut. Om människor använder nikotin, dricker alkohol eller ägnar sig åt andra riskbeteenden bör det allmänna erbjuda mindre skadliga alternativ.
Motståndaren ser saken annorlunda. Politikens uppgift är inte bara att begränsa skador utan också att ange en riktning och försvara normer. Det bör finnas tydliga signaler om vad som är önskvärt och eftersträvansvärt, även om alla inte lever upp till idealen. Annars finns en risk att normalisera beteenden som på sikt skapar nya problem.
Man skulle kunna säga att skademinimering är en pragmatisk och socialingenjörsmässig idé. Den intresserar sig mindre för frågor om synd och dygd och mer för vilka konsekvenser olika politiska beslut faktiskt får. Motståndet har oftare kommit från grupper som betonar moral, normer och principfasthet framför praktiska resultat.
Och nu lever vi i en tid när frihetsidealen gradvis trängs undan av en vilja att från höga vederbörande berätta för folk hur de bör leva sina liv. Även om det innebär att fria medborgare, som anses vara mogna och myndiga, får sig skrivet på näsan vad de bör göra och inte göra.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande i Snuskommissionen, fil dr i statsvetenskap