Som ordförande i Snuskommissionen har jag anledning att fundera över många olika mysterier när det gäller snusandet:
Exempelvis det där med att vi i Sverige har lyckats så väl med att bli ett i princip rökfritt land. Antalet rökare tycks minska gradvis till att nu ha kommit till en så låg nivå att vi enligt gängse normer betraktas som rökbefriade.
Men det finns en intressant skillnad mellan kvinnor och män. Karlarna har i mycket högre grad gett upp rökandet, medan kvinnor, speciellt i vissa grupper fortfarande blossar.
Hur ska vi förklara detta?
En tänkbar hypotes är att män har lättare att ta till sin information,
medan budskapet om rökningens farlighet inte landar lika lätt hos kvinnor. Detta enligt den gamla uppfattningen att kvinnor inte är lika rationella som män … Eller så handlar det om att de grupper kvinnor som röker kännetecknas av starka kulturella särdrag, där rökningen är en slags protest mot en ogin omgivning som behandlar dem som insatsvaror i välfärdsindustrin. Rökningen blir ett slags långfinger riktat mot överheten.
Jag tror inte på någon av dessa hypoteser.
Möjligtvis handlar det om att olika grupper har vissa särdrag som hänger kvar, även när omgivningen larmar och försöker påverka.
Då blir det mer begripligt. Män har av tradition snusat. Det underlättar en övergång från cigaretter till snus. Medan kvinnor inte lite lätt tagit till sig det traditionella snuset som en ersättning för cigg. Dessutom är det lättare att fortsätta röka när flera av arbetskamraterna eller kompisarna gör det.
Frågan är vad som krävs för att nå fram till den gruppen rökare?
Låt oss fortsätta fundera …
Stig-Björn Ljunggren, ordförande i Snuskommissionen, fil dr och politisk chefredaktör Sydöstran