Jag har skrivit en debattext i Aftonbladet (15/4) tillsammans med min styrelsekamrat i Snuskommissionen, Göran Johnsson. Och då ur ett sosseperspektiv, och lite också ur blekingskt perspektiv, eftersom det är en plats som ger lite perspektiv på det som händer i Tjockhult.
(https://www.aftonbladet.se/debatt/a/XM9nWg/ser-vi-en-spricka-inom-s-om-synen-pa-vitt-snus)
Vad vi hävdar är att om Socialdemokraterna menar allvar med att åter bli ett parti för vanligt folk räcker det inte att rada upp välfärdsfrågor i valmanifest. Då måste partiet också våga ta strid i frågor som människor faktiskt bryr sig om i vardagen – även när de är symboliskt laddade.
Snuset är en sådan fråga.
Det finns fler, förvisso, markörer för folklighet.
Att stå upp för snuset handlar inte om att romantisera nikotin. Det handlar om att erkänna verkligheten. Människor gör inte alltid det som är optimalt för hälsan – och politiken kan inte bygga på att de ska börja göra det i morgon. Det rimliga är i stället att minska skador där det går. Snus och nikotinpåsar är, hur man än vrider och vänder på det, mindre farliga än cigaretter. Det är ett faktum som borde få konsekvenser.
Samma insikt har länge gällt alkoholen. Försök att förbjuda har misslyckats gång på gång. Därför har politiken i stället handlat om att styra konsumtionen i mindre skadlig riktning. Att människor i dag i högre grad dricker vin än starksprit är ingen slump, utan resultatet av just en sådan pragmatisk linje. Varför skulle inte samma princip gälla för cigg?
Det märkliga är att hotet mot en sådan hållning inte i första hand kommer från regeringen. Där finns åtminstone en viss tydlighet. I stället öppnas ett tomrum som andra aktörer gärna fyller – inte minst Sverigedemokraterna, som snabbt identifierar symbolfrågor där de kan framstå som mer folkliga än sina konkurrenter.
Och vad gör Socialdemokraterna? De tvekar. De duckar. Eller låtsas som att frågan inte finns.
Samtidigt säger partiets egna företrädare i Europaparlamentet något helt annat. I ett brev till Ursula von der Leyen går de till skarp attack mot det franska förbudet mot införsel av vitt snus. De pekar på det uppenbara: att det strider mot den inre marknadens grundprinciper och dessutom leder till absurda konsekvenser, där svenskar riskerar hårda straff för något som hemma betraktas som ett mindre skadligt alternativ till rökning.
Det är en ovanligt klarsynt analys. Förbudspolitik som bortser från verkligheten tenderar att bli just så – orimlig, oproportionerlig och i längden kontraproduktiv.
Så frågan måste ställas rakt ut: var står den socialdemokratiska partiledningen i Sverige?
Delar man sina egna företrädares linje i EU, eller inte?
Om svaret är ja, då är det hög tid att säga det öppet. Att stå upp för en politik som bygger på skademinimering, inte moralism. Att erkänna att människor gör val – och att politikens uppgift är att göra de valen mindre farliga, inte att låtsas som att de kan förbjudas bort.
Och om svaret är nej, då bör man också ha modet att säga det. Men då får man samtidigt förklara varför man överger en linje som både är mer realistisk och mer förankrad i människors vardag.
Att tiga är inte längre ett alternativ.
Ungefär så har vi skrivit.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen, fil dr statsvetenskap och politisk chefredaktör socialdemokratiska Sydöstran