När jag blev ordförande för Snuskommissionen fick jag ett antal kommentarer på temat “men du snusar väl inte?”
Nä, jag gjorde inte det. Mina laster är att jag tar en cigarill, cigarr eller pip-puff ibland, men ytterst oregelbundet och utan några kännbara svårbemästrade begär. Då är det möjligtvis värre med alkoholen, men då är det mer en fråga om de kulturella förväntningarna.
Fredagspizza gör lätt ett glas vin självklart. För att inte prata om att en gin & tonic anmäler sig frivilligt när det är sommar, trädgård och långväga besök.
Den substans som är värst att bemästra, eftersom hela kroppen skriker efter den, är sockret. Allt det andra går att hantera. Men inte sötsug.
Därför har jag med viss tveksamhet inlett en karriär som snusare. Jag har de senaste veckorna experimenterat med att ta en prilla då och då.
För att se om det leder fram till ett svårbemästrat begär. Kommer nikotindjävulen att lyckas ta mig?
Ännu har det inte skett. Det är lite mer påträngande än exempelvis cigarillerna, som jag kan vara borta från i veckor, men snuset kommer inte i närheten av chokladbitar eller punchpraliner.
Jag har dessutom upptäckt att den där nikotinknuffen kan vara bra när jag kör bil, som sker rätt ofta, mellan Blekinge och Uppsala. När jag känner en liten nedgång i vakenheten kan jag förvisso stanna med hunden vid en rastplats, men det är inte alltid det passar. Då är en prilla behjälplig.
Min nuvarande konsumtion är ungefär tre prillor om dagen. Vi får se när jag pressas att öka dosen. Och vad som händer då.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande i Snuskommissionen, fil dr och politisk chefredaktör Sydöstran