Frågan om ifall sociala medier kan jämföras med tobaksindustrin har på senare år blivit ett återkommande tema i forskning, politik och offentlig debatt.
Rubriker som “Is Social Media the New Big Tobacco” och “Is social media having its Big Tobacco moment” antyder att kritiken och oron över vad sociala medier gör med oss (och barnen!) har vuxit från en allmän misstänksamhet till något som betraktas som ett allvarligt samhällsproblem.
Och rubrikerna och debatten ger vid handen att den digitala industrin försöker, precis som tobaksdrakarna gjorde en gång i tiden, förneka problemen, eller dölja konsekvenserna av en alltför ivrig användning av bildskärmar.
Det är givetvis inte det rent fysiska som står i centrum, även om ohälsosamt långvarigt stillasittande framför bildskärmar och oförmågan hos den yngre generationen att ens använda händerna till något så enkelt som att skriva för hand eller klippa med sax, också nämns. Utan det är att produkterna designas, marknadsförs och påverkar människors beteende, gör våra hjärnor “beroende”.
Och framkallar det där som kallas för “brainrot” eller på svenska “hjärnröta”, kanske rent av “hjärnföruttnelse”.
När hjärnorna börjar ruttna, eller snarare när deras förmåga att användas som det är tänkt blir nedsatt, leder det förstås inte bara till en fråga om vilket ansvar som konstruktörerna av tekniken har, utan också om det krävs regleringar för att skydda folkhälsan. Samt frågan om vilket ansvar vi människor har för vårt eget beteende, eller vårdnadshavarna för sina barn.
Det här kommer vi att tvingas diskutera framöver, tror jag. Det har givetvis en stark anknytning till andra beroenden som snuset/nikotinet, men också annat som vi glatt använder trots de negativa aspekterna, exempelvis alkohol.
Därmed sagt att det här återkommer vi till. Detta tarvar ytterligare undersökning.
Stig-Björn Ljunggren, fil dr och politisk chefredaktör Sydöstran, samt ordförande Snuskommissionen