Just nu har Snuskommissionen landstigit på Gotland. Det är Almedalsvecka och vi ska ha ett seminarium med titeln “Sociala medier och snus – de ungas fördärv?”
Frågan vi tar upp är vad de unga tycker om att politik är lika med förbud, och hur ser de på sociala medier, skapar det “hjärnförruttnelse”/”Brain Rot”, och vad ska göras i så fall? Och kan vi jämföra med förbud mot “vitt snus”?
Det blir, hoppas vi, en diskussion om livet på nätet och med vitt snus. Är det två hot mot vår ungdomsgeneration? Vilken politik vill ungdomsförbunden se gällande nät- och nikotinregleringar?
Seminariet går av stapeln torsdag 25 juni kl 10-11 på Mellangatan 41, i Visby.
Det kommer representanter för våra riksdagspartiers ungdomsförbund. Samt kommentarer från entreprenören Jan Emanuel och eventuellt någon mer.
Min egen ingång i detta med sociala medier är ambivalent. Vi som varit med ett tag, och minns tiden när det fanns en TV-kanal, och vuxenvärlden hetsade mot serietidningar och ofoget att det spelades rock på radio, vilket gjorde att vi tvingades lyssna på Radio Luxemburg istället, tycker förstås att läget är bättre, även om det inte är bra.
Men samtidigt är det rätt tydliga rön som kommer från forskningen:
Sämre psykisk hälsa hos ungdomar som använder sociala medier mycket intensivt, särskilt om användningen präglas av jämförelser, bekräftelsejakt eller nätmobbning.
– Sömnproblem, eftersom många använder mobilen sent på kvällen.
– Ökad stress och oro, inte minst bland tonårsflickor.
– Koncentrationssvårigheter genom ständig avbrottskultur och notiser.
– Kroppsmissnöje och utseendepress, särskilt på bildbaserade plattformar.
Samtidigt finns positiva effekter:
– Kontakt med vänner och gemenskaper.
– Stöd för ungdomar som känner sig ensamma eller utanför.
– Tillgång till information, utbildning och kultur.
Jag tror inte att sociala medier är den huvudsakliga orsaken till dagens psykiska ohälsa bland unga, men de fungerar ofta som en förstärkare av redan existerande problem.
Man skulle kunna jämföra dem med alkohol: för de flesta är de hanterbara, för vissa är de skadliga, och för en mindre grupp blir de direkt destruktiva. Det avgörande är hur ofta, hur mycket, och i vilka sammanhang de används.
Sen när det gäller det vita snuset. Eller snus överhuvudtaget. Snus är givetvis inte är någon hälsoprodukt. Utan det bästa vore, som jag skrivit flera gånger i denna spalt, är att vi knaprade morötter istället.
Och som vi ständigt påpekar från Snuskommissionen: Vi vill inte att folk ska snusa mer, utan att de ska röka mindre.
Samt, ska tilläggas, snus tillhör en svensk tradition, värd att försvara. Det har dessutom med frihet att göra. Folk måste ha ett visst mått av frihet.
Grundtanken är att vitt snus främst bör ses ur ett folkhälsoperspektiv – men slutsatsen hänger förstås också på hur vi ser på vad folkhälsa är.
Ett synsätt handlar om skademinimering. Om människor ändå använder nikotin är det bättre att de använder produkter som är betydligt mindre skadliga än cigaretter. Ungefär som politiken styrt över alkoholkonsumtionen från starksprit till vin.
Men ett annat synsätt pekar på att nikotin också skapar beroende, att långtidsriskerna ännu inte är helt kartlagda och att nya nikotinprodukter kan locka unga människor som annars aldrig skulle ha börjat använda nikotin över huvud taget.
Om produkten skapar nya användare snarare än ersätter rökning försvagas folkhälsoargumentet.
Att den totala nikotinkonsumtionen i samhället inte tycks öka trots tillkomsten av vitt snus ligger i andra vågskålen.
Den centrala folkhälsofrågan blir därför inte om vitt snus är riskfritt – det är det inte – utan om det främst används av rökare som byter till en mindre skadlig produkt eller av personer som annars inte skulle ha använt nikotin.
Så frågan är hur det uppväxande släktet ser på detta. På torsdag får vi en första indikation.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande i Snuskommissionen, fil dr statsvetenskap