Förr var det vanligt att möta folk med en morgoncigg i handen. En slags stridssignal om att nu går industri-Sverige till anfall igen.
Men det var förr i världen, nu har vi blivit bättre människor.
Idag är det en och annan som istället kommer med en nyinköpt kaffekopp – eller för de mer sparsamma, en egen termosmugg – och det vittnar inte bara om koffeinbehovet, utan också om att industrin fått fram nya affärsidéer och produkter.
Det får ses som ett fall framåt med tanke på hur omstritt kaffet en gång i tiden var, inte minst i politiken i kampen mellan de olika stånden, men också från läkarna som var på krigsstigen mot detta gift som ansågs vara ett hot mot nationens överlevnad.
Dock har koffeinet dykt upp igen som en stridsfråga. Och åter handlar det om nya produkter, nämligen så kallade “energidrycker”. Om mornarna möter vi horder från det uppväxande släktet med en
koffeinberikad sockerdricka i handen, burkar utformade för att vara oemotståndliga, åtminstone för dem under 30. Dessutom med förföriska smaker.
Det är onekligen så att dessa drycker även fungerar på oss lite mognare i befolkningen. Jag använde själv en av dessa banbrytande drycker när jag ingick i en ensamble som producerade en TV-serie under några år.
Produktionen sponsrades av det stora kosmodemoniska enegidrycksbolaget, där såväl vi deltagare som publik pumpades fulla av denna livgivande vätska.
Jag var nära under denna period att bli beroende. Men lyckades kränga mig av kroken inte minst av hälsoskäl. Men socker är ett jävla gift, det kallas inte utan orsak för “den vita döden”. Det är inte någon positiv signal till omvärlden att alltför flitigt använda denna substans.
Koffein däremot, i form av kaffe, det är en markör för produktivitet och framåtanda. Ingen skulle komma på tanken att börja arbetsdagen med en replik som “Nu ska vi jobba hörrni! Men vi börjar väl med en kopp choklad?”.
Nej, det är kaffe som gäller. För oss mogna medborgare. Som i praktiken håller oss till arbetslinjen.
De yngre däremot inleder sitt dagliga fälttåg med energidryck. Vilket folkhälsofuxarna med goda argument bekämpar.
Debatten om energidrycker och barn och ungdomar handlar i grunden om en konflikt mellan individens valfrihet, företagens ansvar och den politiska sfärens skyldighet att skydda alla som är unga och dumma.
Två ingredienser står i centrum: koffein, som påverkar nervsystemet och sömnen, och socker, som framför allt diskuteras utifrån tandhälsa, energiintag och övervikt.
Barn och unga kan vara särskilt känsliga för koffein, säger sakkunskapen. För stora mängder kan ge sömnproblem, oro, huvudvärk, yrsel och hjärtklappning hävdas det också. Sömnbrist är ett centralt
argument eftersom den kan påverka skola, humör och välbefinnande. I synnerhet när det kombineras med den lilla bärbara bildskärmen som följer alla, dygnet runt.
Ungdomen låter sig alltid förtrollas. Om det inte är det ena så är det det andra.
Men, samtidigt kallas det för “energidryck”, vilket indikerar att det används som insatsvara för att köra på full fart framåt, vilket ingår i vår civilisations credo. Något som också berör snuset, även det en
insatsvara i våra strävanden att göra rätt för oss. Eller åtminstone inte somna till vid viktiga tillfällen.
Om jag förstått det hela rätt är ett problem att yngre personer väger mindre och riskerar att få i sig en alltför stor koffeindos i förhållande till kroppsvikten.
Det kan förvisso leda fram till att en flitig konsument med tiden lägger på sig vikt. Alltså blir feta, vilket skapar ett annat problem. Förutom beroendet.
Därför krävs regleringar, vilket allt fler debattörer argumenterar för.
Det ligger i tidsandan. Vi ska ha frihet, det har det hävdats länge, men numer med tillägget att denna frihet måste utövas under kontroll.
På så sätt hamnar energidryckerna och snuset i samma påse. Plus sociala medier, ett annat gift som går via hjärnan, inte magen eller truten.
Så frågan är hur vi hanterar detta. Och vad händer om den yngre generationen slopar koffeinberikad sockerdricka och istället börjar sörpla kaffe, lika besatt som den äldre hårt arbetande generationen?
Vore det inte i vart fall lite bättre, ungefär som det vi skademinimerare gärna argumenterar för?
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen