Jag har skrivit drygt 30 måndagsbrev som ordförande i Snuskommissionen
och när jag frågade min AI-kompis om en bra sammanfattning av dessa
texter så fick jag förslaget: “Morötter åt folket!” med tillägget – “Om snus, frihet och politikens dröm om den perfekta människan”.
Det är egentligen rätt träffande för det jag skrivit. Det bästa vore
förstås om vi alla levde hälsosamt. Vi skulle äta morötter, motionera regelbundet, sova ordentligt och gå och lägga oss i tid.
Vi skulle dessutom läsa böcker i stället för att glo på mobilen, dricka vatten istället för energidryck och möjligen ta ett glas rödvin till
söndagssteken – men absolut inte ett glas till.
Kort sagt: vi skulle uppföra oss som den människa som folkhälsopolitiken alltid tycks ha i åtanke.
En individ med goda vanor, välutvecklad självdisciplin och ett närmast övermänskligt motstånd mot frestelser.
Problemet är bara att den människan inte finns. I varje fall inte i någon större omfattning.
Att jag formulerat mig på detta sätt beror givetvis på att jag med tiden kommit att utveckla en realistisk bild av verkligheten.
Vi måste akta oss för att se världen ur de höga idealens synvinkel. Är vi alltför laddade av ideologi eller inre övertygelse om sakers
tillstånd så riskerar vi att missa hur verkligheten ser ut, och framförallt hur den förändras.
Det är därför vi hela tiden måste utrusta oss med en omvärldsbevakning som inte bara bekräftar vår syn på tillvaron, utan aktivt söka efter
influenser som ger indikationer på att något händer som vi inte observerat.
Kanariefåglar i gruvan, är ett klassiskt exempel. Eller översatt till konkreta åtgärder, exempelvis se till att inte umgås enbart med folk i
vår egen generation, utan även yngre, helst utanför vår egen krets.
Länge undervisade jag på universitetet långt efter att jag lämnat den vetenskapliga banan, helt enkelt därför att a-kursstudenter i
statsvetenskap, som ännu inte lärt sig vad de förväntas tycka, är oerhört trendkänsliga.
På det sättet upptäckte jag den feministiska vågen på ett tidigt stadium, långt innan den svepte fram i samhällsdebatten, för att som nu vara det politisk korrekta.
Det var också därför som jag för ett drygt halvår sedan började snusa. Jag skrev om det här i en av mina måndagsbrev.
Det var ett experiment. Hur är det egentligen, var tanken, är det
verkligen ett gift som det varnas för på snusdosorna, som är “beroendeframkallande”?
Ja, det är det. Jag har upptäckt att det kliver in i livet för att etablera sig som en ständigt närvarande kamrat i vardagsbestyren.
Jag har förvisso lagt mig till med vissa restriktioner. Ingett snus före 9 på morgonen, inget efter 21. Samt försöka undvika att oavbrutet stoppa
in en prilla så fort det blir behov. Men fast är jag, definitivt.
Min kamp mot beroenden sker också på andra områden. Framförallt är det sockret som är svårast att stå emot. Men också längtan efter att gå in i
en bokaffär och köpa åtminstone en bok som verkar oumbärlig. För att inte tala om det rätt meningslösa scrollandet på mobilen.
Med detta som erfarenhet är det också lättare att skriva om det där med att det självklart vore det bäst om ingen rökte, snusade eller
utvecklade ett beroende av vare sig nikotin, alkohol, socker eller sociala medier.
Men politik som utgår från att medborgarna snart ska bli morotsknaprande mönstermänniskor riskerar att bli en smula verklighetsfrånvänd. Vi har
nämligen en besvärande tendens att göra sådant som vi tycker om, även när någon upplyst auktoritet förklarar att det vore bättre om vi lät bli.
Det är här tanken på skademinimering kommer in. Den utgår från en ganska enkel insikt:
när människor ändå ägnar sig åt ett riskbeteende kan det vara klokare att försöka minska skadorna än att nöja sig med att fördöma
beteendet. Det är inte någon särskilt romantisk människosyn. Men den har åtminstone fördelen att den tar människan sådan hon är,
snarare än sådan hon borde vara enligt en statlig broschyr.
Och nu ska jag försöka ta nästa steg i mitt självexperimenterande: Är det möjligt att helt göra sig av med snusberoendet? Eller fortsätta
hålla det på en någorlunda anständig nivå?
Jag har satt upp morötter på inköpslistan. För att se om de kan hjälpa mig i kampen mot såväl nikotindemonerna som sockersug och bokknaprande.
Således. Målet är att bli en ännu bättre människa, men med realistiska
ambitioner om att helt perfekt blir det inte än på ett tag.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen