Den svenska modellen har som kännetecken “lagom”. Vi har inte haft en riktig revolution sedan mitten av 1700-talet. När det drar ihop sig till konflikt försöker vi prata oss fram till en kompromiss enligt principen om att ingen aktör kan få allt, men alla kan få nåt.
Inbakad i denna princip har vi vårt remissförfarande. Alla inbjuds att ge synpunkter på förslag innan dessa beslutas. Vi har samråd. Men när det gäller snuset gäller inte denna princip.
Statens företrädare anser inte att de kan ha något att göra med tobaksindustrin, med hänvisning till historiska erfarenheter. Det är faktiskt lite konstigt. Rent av “osvenskt”. Vilket förstärks av att den njugga inställningen till denna industrigren urskuldas med att det är internationella principer som får genomslag.
Vi drabbas också av detta när det gäller arbetsmarknadspolitiken. I Sverige har vi principen att lagstiftningen kan modifieras av arbetsmarknadens parter. Lite tillspetsat brukar det beskrivas som att politikerna kan bestämma lagar och förordningar som ska gälla på arbetsmarknaden – såvitt inte parterna kommer överens om annat. Den europeiska traditionen är mer inriktad på att lagstiftningen ska gå före.
Därmed sätts vår tradition att låta arbetsmarknadens parter i möjligaste mån sköta sitt område – att de får ett stort förtroende att förvalta sina ärenden utan statlig inblandning – på undantag. Vi borde försvara vår svenska princip om att alla ska ha rätt att delta i diskussionen och formuleringarna av folkhälsopolitiken. Alla ska ha rätt att bli hörda och få argumentera för sin sak.
Så låt oss försvara inte bara svenska folkets rätt att snusa (eller äta morötter), men också det gemensamma samtalet där alla har rätt att tala för sin sak.
Stig-Björn Ljunggren, fil dr statsvetenskap och ordförande i Snuskommissionen