Ett styrkebälte för alla som driver rätten att snusa är argumentationen för att denna vana (eller ovana) tillhör vårt sätt att leva här i Sverige.
Det ingår i svenska folkets nedärvda rättigheter, som kanske inte finns inskriven i grundlagen, men är fast förborgad i vår livsstil. På samma sätt som färskpotatis och jordgubbar på midsommar, eller glögg till jul.
Men det finns andra institutioner som också brukar tillskrivas det där med den svenska modellen.
Exempelvis vårt sätt att hantera arbetsmarknadens parter, som har ett stort förtroende att förvalta sina ärenden utan statlig inblandning.
Lite tillspetsat brukar det beskrivas som att politikerna kan bestämma lagar och förordningar som ska gälla på arbetsmarknaden – såvitt inte parterna kommer överens om annat.
Parterna har en rådighet över sina angelägenheter. Och parterna har kommit överens om hur de ska göra när de inte är överens.
I det svenska finns nämligen ett slags konsensustänkande, där vi söker lösningar där ingen får allt men alla får något. Det ska vara “lagom”.
Vi har också sedan lååååångt tillbaka rätten att “gå till kungs” med våra ärenden. Vi ska kunna lägga fram våra angelägenheter till makthavarna. Rätten finns också att “tycka till” genom vårt fantastiska remissväsende, där tumregeln är att beslut inte ska tas utan att alla berörda parter har rätten att yttra sig.
Helig är också vår tryckfrihet och offentlighetsprincipen.
Vi blir förbannade när några idioter kastar tomater på ministrar, när dessa står i riksdagens talarstol. Så gör vi inte i Sverige. Utan den som har avvikande meningar har andra mer civiliserade vägar att gå.
Ytterst rätten att ställa upp i val.
Och att det fungerar har visat sig när vi fått nya partier i riksdagen som drivit en linje som de traditionella partierna inte riktigt lyckas fånga upp.
Det är ingen tillfällighet att vi inte haft en riktig revolution i det här landet sedan 1740-talet.
Men om den här samförståndsmodellen ska fungera är det också nödvändigt att ingen ställs utanför diskussionen om gemensamma ting.
Därför är det lite oroande att några aktörer som bekämpar tobak och snus försöker undvika att diskutera med branschen och snusintressenter. Det är, har jag förstått, ett utländskt direktiv som man lutar sig emot. Men jag tror inte det är en hållning som fungerar i vårt land. Det strider mot våra traditioner, vårt sätt att odla ett rationellt folkstyre. Låt oss inte böja oss för sådana direktiv som emanerar från andra länders synsätt.
Alla ska ha rätt att delta i diskussionen och formuleringarna av folkhälsopolitiken. Alla ska ha rätt att bli hörda och få argumentera för sin sak.
Så låt oss försvara inte bara svenska folkets rätt att snusa (eller äta morötter), men också det gemensamma samtalet där alla har rätt att tala för sin sak.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande i Snuskommissionen, fil dr statsvetenskap och politisk chefredaktör Sydöstran