Vad är det som gör att politikerna inte i högre utsträckning omfamnar det faktum att vi i Sverige blivit mer eller mindre rökfria?
Och i detta också tydligt markerar att snuset är en viktig förklaring till denna förändring?
Det finns flera förklaringar, när det gäller exempelvis socialdemokratiska företrädare är det en tendens att hellre lita på myndigheter än bolagsintressen, något som har att göra med att de i hög grad ”vuxit upp” tillsammans.
Men i det här fallet rör det sig om en bransch som har ett dåligt varumärke, historien om cigaretter är inte alltför smickrande …
Men samtidigt, är det inte fakta före åsikter vi ska omfamna, inte minst idag när den demokratiska processen sägs hotad av ekokammare och sociala medier-bubblor?
Fast det finns ett statsvetenskapligt begreppspar som kan hjälpa oss förstå tveksamheten hos de politiska företrädarna att göra stor sak av The Swedish Snus Model.
Politiker har nämligen två olika strategiska spår att följa: Credit Claim och Blame Avoidance. De kan antingen sträva efter att få ära, eller försöka undvika skuld.
Visst kan det vara eftersträvansvärt att avsluta sin ministerkarriär med att få klippa bandet till ett stort projekt som slår hela landet med häpnad! Men tänk om det blir en Hallandsåskatastrof?
Att undvika risk är en icke försumbar del av politiken.
Jag tror detta är en väsentlig del av förklaringen till att vissa politiker och partier väljer att tassa försiktigt i snusfrågan. Medan andra vågar ta tydligare ställning, kanske därför att de som exempelvis SD tycker sig ha fått bra utdelning på sin radikala/kontroversiella profil.
Ungefär så här tror jag att den tysta sossen i ledande ställning tänker:
1. Vi måste försvara snuset mot EU:s klåfingrighet, visst, men inte på hemmaplan.
2. Om vi omfamnar snus alltför nyansfritt riskerar vi få skit om det i framtiden visar sig att nikotin är mycket farligare än vi trott, bättre då med en mumlande låg profil.
3. Vad händer om den yngre generationen börjar röka igen, i synnerhet som de fått inpräntat i sig att ALLT som har med tobak att göra är farligt? Då står vi där med ett nikotinhundhuvud i famnen…
Ungefär så tror jag det hänger ihop. Fakta i all ära, men fakta kan ändras, och då är det bättre att hålla sig på avstånd och kliva in på scenen när det är mer riskfritt eller absolut tvunget.
Se detta som en förklaring, inte en ursäkt.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen