Why aren’t more concrete measures taken to keep children and young people away from snus? We now have legislation that makes it a criminal offense to pass on the previously unregulated white snus to minors. Nevertheless, consumption at these ages is clearly increasing

De exakta siffrorna är svåra att få grepp om, då CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) friskt blandar mellan frekventa brukare och sporadiska brukare.

I diagrammen slås de till och med ihop även om de frekventa använder snus i stort sett varje dag medan det för att vara en sporadisk snusare räcker med att man testat någon gång.
      Men om vi bara tittar på de frekventa snusarna i gymnasiet utgjorde de år 2022 hela 21 procent av killarna och 11 procent av tjejerna. För flickorna innebär det en fyrdubbling jämfört med början av 2010-talet.  

Eftersom flickorna konsumerar det vita snuset i lika hög och ibland till och med högre utsträckning än killarna är det lätt att se att det är där ökningen skett. Tjejerna snusar mer eftersom de gillar det vita tobaksfria nikotinsnuset.
Är detta ett problem? Nja, inte i förhållande till rökningen förstås som vi vet minskar dramatiskt.
      På 1970-talet rökte 30 procent av niondeklassarna i större eller mindre omfattning. Idag är det två procent av såväl killarna som tjejerna i nian som röker frekvent. Även om en del av dessa 15-åringar i stället konsumerar snus är den utvecklingen tydligt folkhälsobefrämjande.

Samtidigt finns det förstås inget egenvärde i att barn och ungdomar snusar. Och den stora ökningen i konsumtion har skett under de senaste åren, då det vita snuset utgjort ett alternativ.
Denna uppgång kan inte enbart kopplas till nedgången i rökning. Det kan vara en orsak till att rökningen inte åter ökar i gruppen, men det finns anledning att vidta åtgärder som bromsar utvecklingen.
Snus är ingen hälsoprodukt, även om du inte dör av det, och vi har ett ansvar att skydda våra barn från ohälsosamma beteenden. Därav lagstiftningen.

Varför sker inte detta? En handlingsplan är enkel att ta fram och sjösätta. Sanningen är att våra myndigheter, som ropar högt om denna problematik, verkar minst angelägna om att göra någonting åt den.
Anledningen är att de inte vill särskilja barnen från resten av befolkningen. De vill stoppa all konsumtion för alla; att fokusera på barnen ger en signal om att myndigheterna förhåller sig till tobakens relativa hälsorisker, att de anammar skademinimeringsprincipen. Och att undvika det är för dem viktigare än att skydda barnen och ungdomarna.

Undersökningar, bland annat från CAN, visar att de unga främst får tillgång till snus via vänner och bekanta.
Det langas. På samma sätt som med alkoholen.
Där har konsumtionen bland unga minskat drastiskt till följd av stora offentliga till föräldrarna riktade kampanjer om att inte köpa ut till sina eller andras barn.
Samma satsning mot det vita snuset skulle kunna ha samma effekt. Om myndigheterna ville.
Men på alkoholpolitikens område gäller skademinimeringsprincipen – skydda unga, beskatta sprit högre än öl, frihet under ansvar för vuxna, inte förbud. På tobakspolitikens område är all konsumtion lika farlig, oavsett vad vetenskapen säger om de stora skillnaderna i inverkan på folkhälsan. Nu är alkohol i och för sig betydligt mer skadligt än nikotin, men likafullt har vi en ålderslagstiftning att följa för båda dessa produkter.

Andra åtgärder som snabbt skulle kunna införas för att minska konsumtionen av vitt snus bland unga är att begränsa antalet smaker på det vita snuset och att införa så kallad tredjepartsverifiering vid handel över internet.

När det gäller direktförsäljningen till unga i kiosker och affärer förordar vi en kombination av undervisning och straffsatser. Gör det mer naturligt att fråga efter legitimation vid tobaksköp och inför mer kännbara bötesstraff för överträdelser.

Så vi förordar en politik som uppmuntrar alternativ till rökningen för den vuxna befolkningen och en tydligare strategi för att freda barn och unga från inte bara som i dag alkohol utan också tobak.
I båda fallen är målet förbättrad folkhälsa och i båda fallen har vi Folkhälsomyndigheten emot oss. Är inte det lite märkligt?

Anders Milton, ordförande Snuskommissionen, tidigare vd och ordförande Läkarförbundet
Kinna Bellander, ledamot Snuskommissionen, tidigare bland annat verksam på MTG AB och TV4
Karl Fagerström, ledamot Snuskommissionen, docent, forskare kring tobak och nikotin
Göran Johnsson, ledamot Snuskommissionen, tidigare ordförande IF Metall