Om jag får vara lite personlig och psykologisera över mig själv så tror
jag att jag undvek att bli rökare eftersom jag inte är en speciellt sällskaplig typ.
I skolan var det många som stod på rökrutan och snackade med andra – och inträdesbiljetten till detta sällskap var att röka. Samma sak på fester. Det blev liksom en kollektiv markör att vara rökare, åtminstone bomma ett bloss och inte försöka skilja ut sig.
Vi som hängde med rökarna sågs som lite konstiga som inte också åtminstone testade. Men just detta, att gärna tillhöra ett kollektiv, men bara på ytan, inte på djupet, är något som passar mig rätt väl.
Det var därför jag inte heller föll för argumentet att ”du kan väl testa ett bloss”, eftersom just det faktum att jag INTE testade gav mig mer tillfredställelse än om jag hade inlemmat mig i den stora mängden.
Därför dröjde det tills jag var 49 innan jag tog mitt första bloss någonsin, och då var det cigariller och cigarrer som lockade. Och övertygelsen att det runt 50-årsstrecket var dags
att eliminera risken att dö nyfiken.
Således var det också denna strävan som gjorde att jag vid 68+ anslöt mig till snusarnas skara.
Det här leder mig till ett resonemang om att vi som är intresserade av snusfrågan och driver skademinimeringsprincipen samt håller för rätt och riktigt att folk ska ha frihet att forma sin egen livsstil, inte ska behandla alla vi kommunicerar med på samma sätt. Det finns många olika segment att jobba mot:
– Snusargruppen
Om jag exempelvis frågar en snusare funkar Snuskommissionens slogan ”Vi ska inte snusa mer, vi ska röka mindre” alldeles utmärkt.
Men deras instämmande bygger inte på att de inser det logiska i resonemanget, utan därför att de tar till sig alla argument som gör att de kan fortsätta med sin last.
På samma sätt rinner också de flesta argument om snusets fördärvlighet av dem som vatten på en gås.
– Före detta snusare
Medan den som är före detta snusare skyggar inför snusdosan, eftersom de efter stora ansträngningar lyckats ta sig ur sitt beroende och vet hur lite som behövs för att trilla dit igen.
– Rökare
Och frågar jag någon som röker om de inte borde ta en snus istället, är det en och annan som erkänner att de funderat att göra ett skifte, de lyssnar gärna på argumenten, medans några säger att de inte vågar,
eftersom det kan hända att de blir blandmissbrukare.
– Cigarett-drabbade
Den grupp som har mest känslor i detta är alla som direkt eller indirekt drabbats av sjukdomar associerade till tobakskonsumtionen.
– Antiindustribranschen
Sen har vi förstås de som jobbar professionellt inom antiindustribranschen, alltså bekämpar last-och-lustverksamheter. De må vara rätt flexibla, eftersom de har sina finansiärer att hela tiden hålla aktiva, vilket gör att de skaffat sig immunitet mot alla slags argument om skademinimering och annat snack.
De har gått från att bekämpa cigaretter, till att motverka tobak, till att nu hata vitt snus. För dem är det bara ett argument som gäller, och det är att folk borde äta morötter istället.
Realismen i detta kan diskuteras. Men det är deras levebröd.
Allt detta kokar ner till att vi måste tänka på vem vi vill nå. Och hur det ska gå till.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen
