Om jag lägger mig på den politiska analyssoffan och rotar i mitt förgångna tror jag det finns ett svar på varför jag tycker snusfrågan är så intressant, när det samtidigt finns andra betydligt större och avgörande frågor att ägna sig åt.
Det började med tecknad film på TV. Det var i stort sett bara på julafton som vi fick se Disneyfilm. Vilket förklarar att den äldre generationen ännu betraktar Kalle klockan 15 på julafton som julottans efterträdare.
Och när regimtelevisionen till slut skulle sända en serie med tecknad film från det stora kosmodemoniska företaget i USA så avbröts detta efter ett avsnitt. Jag blev rasande. Och skrev min första text om detta.
Som jag förbjöds av mor att skicka till tidningen. Om det var rätt tänkt vet jag inte för texten är borta. Men med tanke på att jag var typ 10 år var det säkert ett förnuftigt beslut. Men när jag 1970 blev förbannad på en annan sak (förslag om cykelhjälmstvång) frågade jag inte om lov, utan skickade till Aftonbladet som publicerade …
Jag ska inte säga att det där med Disneyfilmerna var traumatiserande. Utan snarare formativt. Jag lärde mig att kanalisera ilska genom text, och att denna ilska riktade sig mot de som skriver folk på näsan om hur de bör leva.
Till detta kom också att en massa vuxna ansåg att serietidningar var en styggelse. Det fanns andra barn som inte fick läsa slikt, eftersom det ansågs fördärva det uppväxande släktets karaktär. Jag tyckte synd om dem och hade som enda vuxenproblem med Kalle Anka & Co att farsan också ville läsa tidningarna eftersom det var han som köpte dem … Och när jag började läsa Illustrerade Klassiker tyckte förnuftiga vuxna att det var bättre att läsa böckerna. Jag ansåg att det ena inte uteslöt det andra.
Således. I min värld är snusfrågan en förlängning av ungdomens erfarenheter av paternalismen, uppfattningen att folk inte har vett att själva bestämma hur de vill göra. På gott och ont har jag valt sida. Möjligtvis är jag inte lika militant och enkelriktad som förr.
Visst finns det anledning att kritisera vad folk använder sina friheter till. Det kan behövas vägledning. Men jag är mer förstående för det jag kallar för “horisontell maktutövning”, alltså att vi förlitar oss på att folk i vår omgivning har rätt att ge synpunkter och argument, medan den “vertikala maktutövningen” oftast slår fel, alltså att överheten förbjuder eller pekar med hela handen.
Jag tror att kombinationen av horisontell och vertikal maktutövning är den bästa. Jag är exempelvis övertygad om att rökningen inte minskat enbart därför att överdoggarna talat om för folk att sluta röka, utan att det lika mycket är att omgivningen började reagera på att rökarnas hänsynslösa bolmande.
Och att det mer var fakta om rökningens skadlighet som gav resultat, inte enbart de välmenande men auktoritära pekpinnarna ovanifrån. Samt att det erbjöds andra alternativ till cigg.
Stig-Björn Ljunggren, ordförande Snuskommissionen
