Jag skrev i min förra krönika om hjärnröta och sociala medier, och gjorde samtidigt en försiktig hänvisning till snus.
Utgångspunkten är diskussionen om att sociala mediers inverkan på oss, våra hjärnor och det uppväxande släktet är så negativt och genomgripande att det kan liknas vid andra gifter som exempelvis tobak.
Och att de kosmodemoniska drakarna bakom sociala medier nu står inför samma problem som tobaksindustrin en gång i tiden gjorde: Förneka problemen eller erkänna dem och då börjar söka lösningar?
De som kritiserar sociala medier på detta sätt menar att sociala medieplattformar utformas för att maximera åtkomsten av användarnas tid och engagemang genom att bygga funktioner som skapar oändlig scrollning, hakar upp konsumenterna genom snabba belöningssignaler och personligt anpassat innehåll, allt byggt på vetenskapliga metoder att se vad det är som gör att folk blir som förtrollade.
Det handlar om en beroendedesign som utnyttjar våra psykologiska mekanismer systematiskt, och av allt att döma oerhört framgångsrikt.
Ungefär som att nikotinprodukter en gång optimerades för att skapa och behålla beroende.
Kolla när ni går förbi en busshållplats. Förr stod folk där med en cigg.
Nu med sin mobiltelefon.
Och som alltid i denna typ av diskussioner, vare sig det gäller kioskdeckare serietidningar videovåld eller gangsterrapp, så är det barn och ungdomar som lyfts fram.
Studier lär visa att det finns ett tydligt samband mellan omfattande sociala medier-användning och ökad förekomst av ångest, nedstämdhet, sömnproblem, kroppsmissnöje, utlevad eller upplevd ondska med mera.
Orsakssambanden är något oklara, vi måste ju skilja på korrelation och kausalitet. Men risknivån anses tillräcklig för att motivera försiktighetsåtgärder och starkare skydd för minderåriga. Förslag som förs fram inkluderar åldersgränser, designbegränsningar, tydligare riskinformation och större insyn i hur algoritmer fungerar etcetera.
Och det är inte bara valrörelsekåta partier som driver detta, utan såväl forskare, föräldragrupper och en framväxande antidigital digitaliserad motståndsrörelse.
Det sägs exempelvis att efterfrågan på gamla hederliga iPod har ökat, eftersom folk vill kunna lyssna på musik utan att IT-överheten kan kolla vad vi håller på med. Det finns förstås argument mot jämförelsen mellan sociala medier och nikotinprodukter. Som att sociala medier också är sociala! Det ger kontakter, informationsutbyte och historiskt unika möjligheter att upprätthålla nätverk. Ungefär som städerna en gång i tiden “förtätade” den sociala gemenskapen, vilket gav utväxling i form av olika innovationer och tillväxtfrämjande förändringar, har nätet skapat ett fantastiskt språng mot framtiden, en omtumlande global händelse som vi just nu befinner oss mitt i.
Visst, att bjuda på en snus eller hänga på rökrutan ger också sociala kontakter. För att inte tala om ett annat gift, alkoholen. Den förlöser också kreativa krafter och hjälper oss att socialisera oss med andra.
Men det är svårt att se att dessa produkter och livsstilskemikalier kommer i närheten av det sociala medier gör.
Exempelvis kommer jag i framtiden inte att behöva skriva så mycket, utan det räcker med att mata in min “skrivstil” i en robot, och sedan med tydliga riktlinjer be den skriva en text. Vilken ni inte behöver läsa, eftersom er robot å sin sida lätt kan sammanfatta min poäng i ett par tre rader kring just de frågor som ni finner mest intressant. Som dessutom kan läsas upp på klingande dalmål för den som inte orkar läsa men inte heller gillar Gävleaccent.
Stig-Björn Ljunggren, fil dr, politisk chefredaktör Sydöstran, ordförande i Snuskommissionen